Skrivandet har alltid varit renande för mig. Som liten hade jag 5 dagböcker som jag skrev i, skrev ner tankar och känslor. Där fick jag ventilera fritt, utan att någon censurerade eller förklarade hur just det jag skrev om egentligen gått till.
Nu vågar jag äntligen skriva här, så att andra får veta att jag gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skriver en pjäs. En föreställning om MIN uppväxt. Ja, just MIN. Inte om min pappas syn, min mammas syn eller hur min syster upplevde det hela. Jag är fullkomligt egoistisk, jag använder minnen som jag vet är påhittade av mig själv men som lever kvar. Det är ingen uppväxt som kommer ändra världen, jag är ingen Pojke som kallades det, jag är ingen Felicia som försvann. Men jag har ändå ett behov av att skriva. Jag skriver för att det här kanske någonstans kan ändra någons synsätt. Att barn är barn och upplever saker på just sitt egna sätt. Jag lägger ingen värdering i det jag skriver, jag vet inte ens om den någonsin ska få lämna min dator. Jag vet bara att jag måste skriva, och att det är förbannat jävla skönt att inte ta hänsyn till någons känslor medan fingrarna smattrar på tangenterna för det här är min historia. Om jag vågar sätts den upp, på en intim teaterscen. Om jag inte vågar så sätts den upp, i mitt minne.
Men det jag vågar nu - är att skriva.

Jag sitter och väntar på en smått försenad tunnelbana. Jag, nattugglan som gärna är uppe och läser och skriver till 02.00 och inte vaknar innan 10.00 på helger. Jag är uppe. Och väntar på en tunnelbana. En tunnelbana som ska ta mig till Skanstull. Det är intagningsprov på skolan idag för nya elever och jag har anmält mig frivilligt att hjälpa till. Just nu i denna tidiga stund ångrar jag mig lite. Men jag vet att jag inte kommer göra det då de nya eleverna kommer och ska göra sitt prov. Det har gått två år sedan jag gjorde mitt. Sedan jag stod där, oförberedd med skakande knän och tänkte: "Fan att jag inte har jobbat mer med den här monologen, jag vill ju komma in!!". Två år sedan jag tog det modigaste och bästa beslutet i mitt liv, att åka på det där intagningsprovet till Stockholms elementära teaterskola. Och trotts mitt hemska intagningsprov så såg den där polska gubben något i mig, i mina ögon. Jag kom in. Två år har gått, fyllda av skratt och gråt. Fyllda av en jävla massa slit och hårt arbete.
Men vet ni?
Det var värt det. Värt varenda tår, svettdroppe och tvivlande tanke. För jag har hittat rätt. Jag har hittat mig själv, och vad jag vill göra i resten av mitt liv.

Jag tänker på dig ibland. Utan att jag är medveten om det kommer du upp som en overklig blandning av lycka, besvikelse och sorg. Jag undrar hur du har det, om du mår bra med ditt liv nu. Jag kan komma på mig själv med att vilja ringa dig och berätta vad som händer i mitt liv, men jag stoppar mig själv medan jag letar fram ditt nummer. Jag har inte den platsen i ditt liv längre, du behöver inte mig längre. Du har hittat en annan. Jag hoppas hon gör dig så glad och lycklig som du förtjänar. Det gör ont att medge det, att erkänna det för sig själv men jag saknar den vänskapen som fanns där från första början. Hur hjärtskärande det än är så saknar jag dig, men vi blir aldrig som förr.

En kväll med FANTASTISKA vänner och en chokladfontän går mot sitt slut. Imorgon fortsätter mitt liv i konsten. Tack.

Vet inte vad det är idag. Känner mig precis som det står skrivet i meddelandet nedan. Vill liksom vara konst. Ska ta en dag i konsten imorgon, ta med mig kameran och gå ut bara och se vart det kan ta en.

Helt mosig i tankenöten efter 7 timmas textanalys. Här håller vi inte igen nej. Nu lite regissörsarbete innan Tartuffe mals igenom igen. Välkommen tillbaka till skolan Annica!!

Så här ser dom ut

Hoppsan

Sitter ner och äter lunch utan att stressa. När hände det senast? Lunchen brukar ju avnjutas på en tunnelbana eller springandes till en replokal...

Imorgon åker jag hem. I två veckor. Hem till Härnösand efter 4 månader här nere. Det har gått så sjukt snabbt att jag nästan har lite separationsångest från alla fina här nere..

Men skönt ska de bli, att få vila lite och träffa alla fina.
Delar med mig av Darios och mina bästa kort ur en foto automat och en bild på mina nya fina brallor med renar på. Ska leva i dom i jul!