Jag sitter och väntar på en smått försenad tunnelbana. Jag, nattugglan som gärna är uppe och läser och skriver till 02.00 och inte vaknar innan 10.00 på helger. Jag är uppe. Och väntar på en tunnelbana. En tunnelbana som ska ta mig till Skanstull. Det är intagningsprov på skolan idag för nya elever och jag har anmält mig frivilligt att hjälpa till. Just nu i denna tidiga stund ångrar jag mig lite. Men jag vet att jag inte kommer göra det då de nya eleverna kommer och ska göra sitt prov. Det har gått två år sedan jag gjorde mitt. Sedan jag stod där, oförberedd med skakande knän och tänkte: "Fan att jag inte har jobbat mer med den här monologen, jag vill ju komma in!!". Två år sedan jag tog det modigaste och bästa beslutet i mitt liv, att åka på det där intagningsprovet till Stockholms elementära teaterskola. Och trotts mitt hemska intagningsprov så såg den där polska gubben något i mig, i mina ögon. Jag kom in. Två år har gått, fyllda av skratt och gråt. Fyllda av en jävla massa slit och hårt arbete.
Men vet ni?
Det var värt det. Värt varenda tår, svettdroppe och tvivlande tanke. För jag har hittat rätt. Jag har hittat mig själv, och vad jag vill göra i resten av mitt liv.