Skrivandet har alltid varit renande för mig. Som liten hade jag 5 dagböcker som jag skrev i, skrev ner tankar och känslor. Där fick jag ventilera fritt, utan att någon censurerade eller förklarade hur just det jag skrev om egentligen gått till.
Nu vågar jag äntligen skriva här, så att andra får veta att jag gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skriver en pjäs. En föreställning om MIN uppväxt. Ja, just MIN. Inte om min pappas syn, min mammas syn eller hur min syster upplevde det hela. Jag är fullkomligt egoistisk, jag använder minnen som jag vet är påhittade av mig själv men som lever kvar. Det är ingen uppväxt som kommer ändra världen, jag är ingen Pojke som kallades det, jag är ingen Felicia som försvann. Men jag har ändå ett behov av att skriva. Jag skriver för att det här kanske någonstans kan ändra någons synsätt. Att barn är barn och upplever saker på just sitt egna sätt. Jag lägger ingen värdering i det jag skriver, jag vet inte ens om den någonsin ska få lämna min dator. Jag vet bara att jag måste skriva, och att det är förbannat jävla skönt att inte ta hänsyn till någons känslor medan fingrarna smattrar på tangenterna för det här är min historia. Om jag vågar sätts den upp, på en intim teaterscen. Om jag inte vågar så sätts den upp, i mitt minne.
Men det jag vågar nu - är att skriva.

Jag sitter och väntar på en smått försenad tunnelbana. Jag, nattugglan som gärna är uppe och läser och skriver till 02.00 och inte vaknar innan 10.00 på helger. Jag är uppe. Och väntar på en tunnelbana. En tunnelbana som ska ta mig till Skanstull. Det är intagningsprov på skolan idag för nya elever och jag har anmält mig frivilligt att hjälpa till. Just nu i denna tidiga stund ångrar jag mig lite. Men jag vet att jag inte kommer göra det då de nya eleverna kommer och ska göra sitt prov. Det har gått två år sedan jag gjorde mitt. Sedan jag stod där, oförberedd med skakande knän och tänkte: "Fan att jag inte har jobbat mer med den här monologen, jag vill ju komma in!!". Två år sedan jag tog det modigaste och bästa beslutet i mitt liv, att åka på det där intagningsprovet till Stockholms elementära teaterskola. Och trotts mitt hemska intagningsprov så såg den där polska gubben något i mig, i mina ögon. Jag kom in. Två år har gått, fyllda av skratt och gråt. Fyllda av en jävla massa slit och hårt arbete.
Men vet ni?
Det var värt det. Värt varenda tår, svettdroppe och tvivlande tanke. För jag har hittat rätt. Jag har hittat mig själv, och vad jag vill göra i resten av mitt liv.