Skrivandet har alltid varit renande för mig. Som liten hade jag 5 dagböcker som jag skrev i, skrev ner tankar och känslor. Där fick jag ventilera fritt, utan att någon censurerade eller förklarade hur just det jag skrev om egentligen gått till.
Nu vågar jag äntligen skriva här, så att andra får veta att jag gör det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skriver en pjäs. En föreställning om MIN uppväxt. Ja, just MIN. Inte om min pappas syn, min mammas syn eller hur min syster upplevde det hela. Jag är fullkomligt egoistisk, jag använder minnen som jag vet är påhittade av mig själv men som lever kvar. Det är ingen uppväxt som kommer ändra världen, jag är ingen Pojke som kallades det, jag är ingen Felicia som försvann. Men jag har ändå ett behov av att skriva. Jag skriver för att det här kanske någonstans kan ändra någons synsätt. Att barn är barn och upplever saker på just sitt egna sätt. Jag lägger ingen värdering i det jag skriver, jag vet inte ens om den någonsin ska få lämna min dator. Jag vet bara att jag måste skriva, och att det är förbannat jävla skönt att inte ta hänsyn till någons känslor medan fingrarna smattrar på tangenterna för det här är min historia. Om jag vågar sätts den upp, på en intim teaterscen. Om jag inte vågar så sätts den upp, i mitt minne.
Men det jag vågar nu - är att skriva.